De finns ingen annan formgivare som påverkat vardag och fest i svenska hem lika mycket som Signe Persson-Melin.
När man försöker sig på en sammanfattning av Signes yrkesverksamma liv, är det lätt att bli nästan matt - Signe hann med mer, än vad de flesta människor skulle behöva fem liv för att åstadkomma! Därför är nedanstående text endast några nedslag på vissa händelser och definitivt inte allt som Signe hann med under sitt liv.
Strax utanför Tomelilla ligger det lilla samhället Ullstorp där Signe föddes den 19 juni 1925. Hennes föräldrar hette Magnhild och Sigfrid Persson.
Redan i unga år visste Signe att hon ville arbeta med keramik. Detta i en tid då förväntningarna på kvinnor oftast var att gifta sig eller eventuellt utbilda sig till lärarinna eller sjuksköterska. Istället för att avsluta sin gymnasieutbildning, började hon som lärling hos Lomma Ler & keramik. Efter det fortsatte hon att utbilda sig bland annat på Kunsthåndvaerkerskolen i Köpenhamn där hon klarade av den treåriga utbildningen på endast två år.
Hon var även specialelev på Konstfackskolans skulpturfack i Stockholm. Dessutom praktiserade Signe hos flera olika keramiker i Danmark och England. Redan vid 23 års ålder startade hon sin första egna verkstad och när hon var 26 år anställde hon även en medarbetare, Ernst Christensen.
När Signe var 30 år gifte hon sig med John Melin, som under deras liv tillsammans, inte bara skulle hennes make, utan även kollega. Man tänker sig att deras hem med barn, hundar och ständiga projekt, måste ha varit ett mycket levande och inspirerande hem att vistas i.
Samma år som giftermålet deltog Signe i den stora utställningen H55 där hon gjorde succé med sina kryddburkar, burkarna sålde nämligen som smör i solsken i både Sverige och Danmark. Många tidningar skrev om henne och plötsligt var hon en känd och omskriven keramiker. Astrid Sampe som var chef för NK Textilkammare, blev så inspirerad av Signes små burkar att hon ritade ett mönster utifrån burkarna och lät tillverka en handduk som fick namnet ”Perssons kryddskåp”. John Melin och kollegan Anders Österlin formgav ett kryddschema som kompletterade serien. Kryddschemat lanserades av tidningen Femina och senare kunde kryddschemat även köpas i landets boklådor.
Nu följde många år då Signe, bredvid verkstadsproduktionen och utställningar i hela Sverige, arbetade med offentliga utsmyckningar - Simhallsbadet i Malmö, T-centralen i Stockholm, Folkets Hus i Stockholm, Sparbanken i Höör, Sjöbefälsskolan Malmö. Det var inga små projekt utan stora arbeten som tog flera år att färdigställa.
I mitten av 60-talet gick Signe och hennes anställde drejare Ernst Christensen skilda vägar. Nu började istället ett samarbete och livslång vänskap med Ulla Molin, som var en ledande trädgårdsarkitekt och redaktör för tidskriften ”Hem i Sverige”. Deras gemensamma kärlek för trädgårdar och växter förde dem samman. Samarbetet ledde även till att de i början av 70-talet lät tillverka de vackra växtkärlen och fågelbaden i eternit på Skandinavisk Eternit i Lomma. Materialet var perfekt för detta ändamål och ju äldre det blev, ju vackrare patina. Det ingen visste vid denna tidpunkt, var hälsoriskerna vid hantering av asbest som finns i eternit. Samarbetet med Ulla Molin ledde till flera utställningar och även till den optimala vasen, nämligen Boda Blom.
Signe var en person som vetgirigt blickade framåt, dåtiden var redan gjord och inte intressant längre. Framtiden däremot erbjöd nya utmaningar och möjligheter. Detta synsätt gjorde att Signe ville utforska nya områden och material och i mitten av 60-talet var det materialet glas som fångade hennes intresse. Ägaren till Kockska krogen i Malmö, Lars Lendrop, bad Signe att formge ett glas som skulle passa in i restaurangens medeltida valv. Nu inleddes samarbetet med Boda glasbruk och arbetet med glaset Ruben påbörjades, att glaset fick just namnet Ruben var för att hedra en legendarisk glasblåsare på Boda. Idén med glaset Ruben var inte problemfritt och att tillverka detta glas stötte på patrull på många sätt. Glaset skulle vara drivet och det var en tillverkningen som var både ovanlig, svår och dyr, men det blev som Signe ville! Signe fick också som hon ville då det gällde antalet glas i serien, hon tyckte att färre glas än det traditionella skulle räcka för att kunna servera måltidens alla drycker ur. Glaset marknadsfördes med en kartong med informativ text vilken John Melin stod bakom. Detta var en väldigt smart marknadsföring där man fick möjlighet att förklara fördelarna med drivet glas och varför det var kostsamt.
Efter Ruben följde formgivningen av serien Kvadrat, vilket blev räddningen för Boda glasbruk som då befann sig i en ekonomisk kris. Kvadratserien fick Boda på fötter igen och efterfrågan blev så stor att företaget hade svårt att hinna med i tillverkningen. Tänk vad en liten glasburk kan åstadkomma!
Nu följde en hel serie av glas som Signe formgav. Efterfrågan på marknaden hade ändrats och människor hade fått mer kontinentala vanor efter de numera populära semesterresorna utomlands. Glasen för Sangria, Irish coffee, Dry Martini formgavs, men även glaset Bouquet var ett helt nytt glas för de svenska hemmen att servera vin ur. Tidigare vinglas, på den svenska marknaden, hade aldrig tagit hänsyn till att vin behövde speciellt utformade glas för att doft och smak skulle framhävas optimalt. Samma var det med glaset Avec som också var utformat för att doft och smak i exempelvis konjak skulle framhävas.
Det var i samband med konsumenternas ändrade köpvanor, som idén om Boda Nova föddes, namnet Boda var självklart och Nova skulle visa att detta var något nytt och modernt. Signe, John Melin och Mikael Björnstjerna fick i uppdrag att fundera ut ett koncept och det ledde fram till att Boda Nova skulle producera föremål för Det dukade bordet och skulle innehålla allt som behövdes vid en bjudning. Nu lanserades Signes vita och brunsvarta servis med tillhörande handsmidda bestick som skulle kunna kombineras med glasserien med tekannor, kaffekannor, grytor och kastruller med spisar. Även salladsskålar och suffléformar med korkunderlägg, uppläggningsbestick med korkhandtag, ishinkar i kork, ingick i konceptet och kork var ett självklart material sedan det med framgång använts i Kvadratserien. Signe ville med sin servis komma bort från det traditionella med att en servis måste innehålla 36 delar, lösningen skulle vara att delarna skulle kunna kombineras och ha flera användningsområden. Till exempel skulle pokalen kunna användas som mugg, glas, soppskål, vas, och dessertskål, tallrikar skulle kunna användas som lock. Signe tyckte att tre delar, en tallrik, en assiett och en pokal skulle räckte. Det blev dock fler delar och serien utökades allteftersom populariteten steg.
Alla föremålen presenterades för kunden i snygga kartonger med informativa texter där John Melin stod för den grafiska formgivningen.
Boda Nova blev en stor framgång och de flesta svenska hem har någon gång haft föremål härifrån.
I slutet av 70-talet återvände Signe till sina rötter och sitt ursprungsmaterial, nämligen leran. Silverbergs i Malmö hade bett Signe att formge en trädgårdsserie med krukor och fågelbad. Denna gång var det lera från Portugal och serien Campos Filhos - Portopots lanserades snart på varuhusen.
I mitten av 80-talet utses Signe av regeringen till Sveriges första professor i keramik och hon börjar undervisa på Konstfack. Signe hade ett mål för sina studenter och det var att undervisningen mera skulle inriktas mot industrin. Hon ville visa att man kunde arbeta både med sitt personliga konstnärsskap och med formgivning för industrin, det fanns inga motsättningar där emellan! Parallellt med detta arbete fortsätter hon med sin formgivning och hon växlar mellan material och uppdragsgivare. Det är glas för Boda, Älghult, Skruf, Hovmantorp och Bergdala, porslin för Rörstrand, bestick för Nils Johan, keramik för Höganäs och Gustavsberg, men även materialen brons, betong, tenn och aluminium ger hon sig i kast med. Samtidigt deltar Signe i väldigt många stora utställningar samt tilldelas otaliga utmärkelser.
Dock var det leran som Signe ständigt återvände till och när hon var 74 år startar hon en egen ateljé och butik i Malmö. När man ser på formgivningen från denna senare tid, så slås man av att Signe verkade ta ut ”svängarna” mer ju äldre hon blev. Föremålen får djärvare färger, om än i fortsatt jordnära toner, hon experimenterar mer med formerna, många pjäser är så tunna att det verkar som att Signe testade hur tunt det bara kunde bli utan att de skulle falla samman. Det känns som att Signe fick mera bråttom ju äldre hon blev, hon hade så otroligt många idéer och hon ville så gärna hinna förverkliga dem.
Signe - Vilken kvinna!
Här kan du följa hela hennes karriär.
